.

Plötsligt händer det, brukar man ju säga och visst är det så! Det var 3 år sedan det publicerades ett inlägg på fridaelvy.blogg.se och jag vet inte vad som är mest galet, att jag faktiskt skriver igen eller att det är 3 år sedan sist. Allt är bara väldigt galet. Jag tänker inte ens ge mig på ett försök att sammanfatta de tre gångna åren, men de har varit en berg-och-dalbana.. minst sagt.

 

Idag, den 29/8 2016, både bor och arbetar jag i Sveriges (enligt mig) vackraste stad, nämligen Stockholm. Jag har påbörjat min karriärsresa efter att ha tagit en kandidatexamen i Ekonomi och HR och de senaste tre månaderna har jag kunnat titulera mig som Researcher och/eller Headhunter (som de flesta har en bättre uppfattning om vad det innebär). Jag har alltså gett mig in i rekryteringsbranschen och letar just nu vilt efter utvecklare, toppsäljare och produktchefer! (Om blogg.se blir överbelastat med massor av CV:n i mitt kommentarsfält nu efter publiceringen av det här inlägget så ber jag på förhand så hemskt mycket om ursäkt).

 

Som om inte det vore nog, tänker ni (troligtvis inte nej), så har jag tryckt in 6 månader bland sol, palmer och portugiser! Halva 2015 spenderades i Lissabon. Fantastiskt halvår, både på gott och ont. Men jag kan, trots 3 veckors rejäl magsjuka, feberfrossa och galen hemlängtan ibland, ändå säga att det var bland det bästa val jag någonsin gjort i mitt liv. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv, aldrig utmanat mig själv så mycket, aldrig träffat så mycket härliga människor från alla världens hörn och kanter, aldrig druckit så mycket sangria, aldrig stört mig så mycket på långsamma människor (och därför aldrig uppskattat svenskarnas effektivitets- och resultattänk) och aldrig fått så mycket sol som under mina 6 månaderna i Lissabon. Så himla bra bara helt enkelt!

 

Oj vad klockan är mycket nu (säger tanten på 22 år som bör sova 22.30 för att vara på topp imorgon). Hur som helst så har de här åren varit fantastiska. Jag är stolt över mig själv. Ja, det är jag faktiskt.

 

God natt bloggen.

Vi kanske hörs igen om 3 år... för plötsligt händer det!